krillesfilm

Varför har vi inte sett detta ämne ens blivit diskuterat tidigare på vita duken? Två mammor skapar en familj. Förvecklingar sker, intriger nystas upp. Det är magiskt bra i ”The kids are alright”. Annette Benning strålar, Julianne Moore som vanligt knäckande. Det är magnifik film från första rutan. ”The kids are alright” hanterar ett ämne som är vida omdebatterat men aldrig uttalat. Ett hett ämne som aldrig lämnar våra egna funderingar eller kökbordsdebatter hemma i trygg och säker miljö. ”The kids are alright” vågar allt det och lite till. Det är synnerligen efterlängtat och som film fungerar det alldeles ypperligt. En av årets ”måste” upplevelser med enormt starka skådespelarinsatser, fantastisk regi och välskrivet manus. Vad mer önskas? 

Betyg 4/5 



Två vanliga mammor



En vanlig mamma och en karlakarl

127 hours är en av årets starkaste, bästa och mest sevärda filmer. Se den!!!

Betyg: 4,5 / 5

”The social network” är både en studie i magiskt och gediget filmarbete lika mycket som en inblick i det kalla och likgiltiga företagsklimatet som råder innanför väggarna hos Internets stora innovatörer. Det finns dock några bristfälliga marginaler. Intrigen är, låt oss säga, något uppenbar och inte fullt så invecklad som jag hoppats. Jag hade velat dyka djupare i de mångfacetterade karaktärerna i filmen men de lämnar mig lite besviken. ”The social network” blir till slut ett intressant tidsdokument över en, idag, levande institution inom Internets ramar och kontaktnät mellan människor.

Betyg 3/5

"The Strangers" är en blivande skräckklassiker. Filmen släpptes 2008 och är värd en extra titt. Nu släppt på hedervärd Blu-ray. Liv Tyler och Scott Speedmans karaktärer bor ensligt i en stuga långt långt borta. De befinner sig i ett trassligt förhållande och på gränsen till sammanbrott skapar de friktion tillsammans. Det är många invecklade sekvenser med Liv och Scott som försöker till varje pris lappa ihop deras trasiga samboliv. En kväll knackar det på dörren..

Mycket att tänka på i ett trassligt förhållande


"The Strangers" är lika mycket Michael Haneke som Sam Peckinpah i ny tappning. En skräckfylld resa att minnas långt efter eftertexterna rullat. Det är även ett bevis på att skräckfilm under 2000-talet tar till nya grepp för att skrämma sin publik till det yttersta och då (glädjande nog) är det den implicita rysningen längs ryggraden som är det bestående tillvägagångsättet till ruggig skrämselhicka och inte övervåld eller splattereffekter.
Rekommenderas för fans av ståpäls thrillers och klaustrofobiska filmscener.

Betyg: 3/5


När du får oväntat besök, bjud INTE på kaffe

När upphovsmakaren till Resident evil I tar över spakar och reglage för att styra in zombie och skräckserien i 2010-talet gnuggar jag mina giriga filmnördiga händer med extra förtjusning.

”Resident evil Afterlife” landade i min blu-ray spelare under tisdagskvällen med höga förväntningar på skyhöga actionspäckade scener och en Milla Jovovich i toppform. Hennes man, även regi, Paul WS Andersson skrider till verket och klär sin kära fru i den sexigaste outfit en pubertal hormonstinn hjärna kan tänka sig. Det hela slutar i ett ganska platt fall och utan den extra krydda ovanstående filmmakare bjöd på i underskattade AVP från 2004. ”Resident evil Afterlife” är tom, tråkig och ruggigt intetsägande ”jaha?” action. Där inte ens 3D effekter räcker långt utan blir enbart ett störande moment lämnar jag filmen lite besviken.

Prestandan på blu-ray skivan håller dock rimligt hög klass. Sony pictures levererar igen.

Betyg: 2,5 / 5



Milla klonad och redo för pang pang!

Skräckfilmen ”The last exorcism” vandrar på bekant mark. Med skakig handkamera ger filmregissören oss ett tillförlitligt grepp som så många thrillers och rysare givit oss de senaste tio åren. ”The last exorcism” är ingalunda någonting nydanande eller upphetsande för den redan invigde filmintresserade. Men den bjuder på viss uppfinningsrikedom och snygga makeupeffekter. I Eli Roths (Hostel och Cabin Fever) händer kan det lätt förefalla enkelt och trivialt att falla i splatter och blodsprutargenren. Men i ”The last exorcism” är det tillbakalutat rysligt och mysigt thriller-aktigt.



Ett mystiskt brev..

I de inledande 45 minuterna är det högklassigt obehagligt med den rätta dokumentära känslan men sedan när filmmakarna väljer att lägga in ljud och musik till filmens mest skrämmande scener skriver de oss åskadare allt för mycket på näsan. ”The last exorcism” slutar abrupt och lika kvickt och likgiltigt vi lämnade filmen blir detta känslomässiga tillstånd ett betyg för hela produktionen.



Vad döljer sig under det obligatoriska hängande håret?

Betyg: 2,5/5

Det är någonting väldigt speciellt med Nicolas Winding Refn och hans filmer. De provocerar åskådaren och vrider på genrebegrepp och han lämnar aldrig sin publik oberörd. I sin senaste film, ”Valhalla Rising” hittar vi återigen Refns obrutna stilgrepp med explicita våldsscener som gränsar till det makabra. ”Valhalla rising” utspelar sig för 1000 år sedan när människan var beroende av naturen och där religionen befann sig det främsta rummet. Duktiga Mads Mikkelsen spelar Enöga, en tystlåten (minst sagt, han säger inte ett ord i hela filmen) man som söker efter den rätta sanningen i ett redan förlorat land med enbart vildar som invånare.


Håll koll på enöga

Valhalla rising” är en stilstudie i filmiskt konstnärskap där upplevelsen blir densamma och kompromisslöst leker filmen med oss och det är omöjligt att vrida bort huvudet när Enöga slaktar vildar på slätter, berg och träskmarker. Återigen lämnar Nicolas Winding Refn oss skakad av upplevelsen.     

Betyg 3/5

Jag tänkte faktiskt yttra några ord och meningar åt A-team. Men tröttheten blev väldigt påtaglig under filmens gång. Det smäller, klipps och dånar i ett öronbedövande tempo. Visst, det ÄR meningen. Men kom igen, lite hjärta och hjärna kräver jag. Dessa korta känslostormar är det enda jag tänker dela med mig av angående filmen. Min slutkläm är denna: A-Team är en av årets mest tröttsamma actionfilmer. Gääääsp...



Tröttsamma killar

Det ultimata goodguy facet Ryan Reynolds instängd i en kista i 1 ½ timme, med enbart en mobiltelefon, ficklampa, tändare och några lysrör, kan det vara något? På papperet svårhanterligt men oundvikligen intressant. ”Buried” väckte mitt intresse redan i våras när snacket gick igång på diverse filmsajter och kritikerrosade filmvisningar runt om på festivaler. Trailers på trailers snurrade runt på nätet och hypen växte. Lever den upp till förväntningarna? Svaret är ett rungande ja.





Filmen spelar upp ett klaustrofobiskt scenario (naturligtvis) men samtidigt som det är en studie i ren och skär skräck och där överlevnadsinstinkterna är det sista som överger människan, är samhällskritiken tydlig och det gestaltas till slut som den verkliga terrorn. Där den övergivna Paul (Ryan Reynolds) brottas med instängdheten i kistan finns den verkliga kylan och likgiltigheten för människans värde där utanför de fyra träväggarna.  Mobiltelefonen tänder ett hopp varje gång den ringer men snabbt liknas de på andra sidan luren vid byråkratiska monster som räknar varje litet andetag Paul måste kämpa för, som ytterligare ett nummer i statistiken för de försvunna och ensamma.


”Buried” slutar abrupt i ett tankeväckande magiskt filmögonblick där det slutna rummet aldrig förefallit så genomträngande och där känslan av övergivenhet aldrig varit mer påtaglig.

Betyg 4/5

Splinter är en av dessa nya skräckfilmer som med stark marknadsföring och medveten reklamstrategi försöker skapa en hype som inget fan av genren skall kunna undgå. Jag är en av dessa nerds som faller pladask för reklammakarnas enträgna påhittighet. "Splinter" är en ganska ordinär skräck/splatterfilm med en del överraskningar. Förutom att skådespelarna håller relativt hög klass besitter även regi och fotot en del kvaliteér. Resten är försumbart. Berättelsen är klassiskt linjär med väldigt få försök att överrumpla åskådaren. "Splinter" gör sitt jobb ändå hyfsat. Den skrämmer nästan lika bra som sina väl härmade influenser. Man hittar både klassiker som "Body snatchers" och "Night of the living dead" som referenser i "Splinter". Men inte är jag ledsen över det. Jag gottar fullständigt ner mig i eländet. Lagom till Halloween kanske jag till och med kan sträcka mig till att rekommendera den. 

Betyg 3/5  

 

Men vad nu då? En liten sticka? Åhh.. Så irriterande.



Hon pillade för länge på stickan..

När det för ca ett halvår sedan cirkulerade rykten om att världens äckligaste film hade nått olika skräckfilmsfestivaler jordklotet runt gnuggade jag mina filmnördiga händer i förtjusning. "The Human centipede" skulle förverkliga alla mina förväntningar inom ren och skär skräck. När nu filmen landade i brevlådan i förra veckan vred jag ytterligare upp min förväntan till max. Sagt och gjort. Idag var det äntligen dags. 
Låt mig först påpeka att "The Human centipede" INTE är världens äckligaste (och framkallar kräkreflexer enligt vissa kvällstidningar) film av något slag utan en ganska ordinär skräckfilm men med ett obskyrt tema. Visst, den väcker anstöt och kan framkalla oroande sekvenser. Den lider dock av dåligt skådespeleri, illa skrivet manus och taffligt klippta actionscener. "The Human centipede" har en styrka, och det är fotot. På blu-ray kommer de stilla scenerna med fixerad kamera fram till sin yttersta förmåga och det är en fröjd för ögat. Ibland är stillheten i bilderna läskigare och mer rysligt framtagna än de exploaterande blodiga scenerna. Avslutningsvis förefaller "The Human centipede" vara mer som ett framgångsrikt medialt expriment som spelar på våra mest grundläggande skräckkänslor och får oss att falla för det som skrivs i kvällspressen. Nästa år kommer uppföljaren. Vi får se om del II motsvarar förväntningarna. Del I gjorde det inte.

Betyg 2/5



Uhh.. Scary woods. Shall we go on?



Nån hemma..??



Åhh! Vem knackar på min port mitt i middagen?



Inte som en bamsegullig distriktsköterska direkt.



Åh nej, vi skulle inte ha knackat på denna port!

Filmen "The Deep" som är lika gammal som mig (hela 32 år) toklevererar på Sony releasen på framtidens filmformat Blu-Ray. Ett hederligt gammalt matinéäventyr som får den mest inbitna filmtittaren att gnugga händerna inför en kväll fylld av spänning och drama. "The Deep" är skriven av "Jaws" författaren Peter Benchley och regisserad av duktiga Peter Yetes. 1970-talets hollywoodelit bestående av Nick Nolte, Robert Shaw, Eli Wallach, Lois Gossett Jr och Jaqueline Bisset ser magiska ut under filmens gång. På Blu-Ray gör sig "The Deep" alldeles lysande. Rekommenderas varmt under kyliga höstkvällar.

Betyg 4/5




Nolte & Bissette försöker övertala mr Shaw att följa med på skattjakt. Ska han svälja betet?


Pirater smyger på bildsköna Jaqueline.


Den gamle (och starke) och havet.

Han är sig lik Tony Stark. Kvick i munlädret som aldrig förr. Robert Downey JR är som klippt och skuren i rollen som den självmedvetna vapentillverkaren vars häftiga robotdräkt får alla att tappa andan. I förra årets bästa Marvelfilm spelade han ut hela sitt register av självupptagenhet och hans finstilta ironiska skämt satt som en smäck. I Iron man 2 gör han ingen besviken. Det är ett mer uppskruvat tempo, häpnadsväckande actionscener och en coolare och hårdare Nemisis (Mickey Rourke briljerar) har han också fått. Iron Man 2 har även denna gång regisserats av duktiga Jon Favreau som äntligen tar serietidningsfranschisen på allvar och låter inget gå till spillo. Det är upplevelse att se Iron Man 2 på Blu-ray. Mina nedanstående (ganska sunkiga) bilder gör inte den enastående bilden rättvisa. Magnifikt ljud, högupplöslig bild och action av allra bästa klass. Iron man 2 är en av de filmer som roar mest och bäst i höstmörkret.

Betyg 4/5  

  
Självdistans månne..?


Hård, hårdare, Mickey Rourke

När skräckfilmer tenderar att bli för grova och grafiska finns en klar risk att man förlorar själva skräckscenariot redan i första "köttiga"  scenen. Det är när rysningarna och den synliga skräcken blir osynlig, först då kan prata om mänsklig, ren och skär skräck. "Frozen" är en av de bästa karaktärsdrivande skräckfilmerna på många år. Mycket på grund av att skräcken förblir en inre resa i karaktärernas sinnen och inte som ett hejdundrande kalas i gore och äckeleffekter. "Frozen" är ett lysande exempel på att man fortfarande, under 2000-talet, KAN producera en lyckad skräckfilm med en påtaglig känsla för manus, dramaturgi och självdistans. "Låt den rätte komma in" är också ett bra exempel på detta. Jag vill inte dela med mig av storyn, då den lätt kan missuppfattas som aningen naiv och tråkig. Handlingen ÄR enkel men huvudpersonernas skräckfärd genom den långa 1 1/2 timmen är en av de mest oroande mänskliga öden jag träffat på i år. Regissören Adam Green (Hatchet) är en intressant filmskapare och med "Frozen" bevisar han yttreligare att han blir ett namn att räkna med i framtiden.

Rekommenderas!

Betyg 4/5

Vart tog han vägen? Den excentriske holländske regissören Paul Verhoeven? Storfilmer som Starship troopers, Basic instinct och Robocop. En diger meritlista och något svart komiskt låg alltid som ett täcke i hans magnifika filmer. Efter denna, Hollow man, försvann han spårlöst. Tråkigt. Hollow man förtjänar ett bättre rykte. Speciellt på Blu-ray kommer magin fram. Bilden är knivskarp. Sony pictures vet hur man kramar ur varje lite teknisk egenskap på framtidens filmformat. Kul att även se Josh Brolin och Elisabeth Shue i ledande roller men bäst och läskigast är Kevin Bacon. Se om Hollow man och framförallt på Blu-ray. Det är en briljant filmupplevelse. 

Betyg 3/5 


Blå vätska i venen? Ja, varför inte?


Ett ansiktslyft utan dess like..


Uhhh.. Den blå vätskan var inte så bra ändå..

I mina unga år som filmnörd älskade jag Sylvester Stallone. Jag var helt besatt av sköna rullar som Rocky, Nighthawks, Paradise alley, Fist, Over the top, Cobra och First Blood. Idag tappar jag all tro på honom.
Sylvester Stallone är en veteran av actiongenren. Vi vet det. Med all säkerhet står han för ca 80% av de mest inkomstbringande actionfilmerna under 80 och 90-talet. Han har hånats gång på gång i massmedia om sin säregna något ”träiga” skådespelartalang men det tycks glömmas bort att Sly kammat hem oscarsnomineringar för bästa manus, skådespelarinsats och film. Men det var väldigt, väldigt länge sedan nu. Inte sedan fantastiska Copland från 1997 har Stallone lyckats på vita duken. När Rocky Balboa och Rambo fick sin release ungefär samtidigt, fick även Sly en liten revansch hos de skeptiker som tidigare sågat honom och han såg sin chans att förverkliga sin återkommande dröm att samla Hollywoods (nåja) actionelit i en och samma film. Resultatet blev The Expendables. En film som hausats upp till sådan nivå att man trodde Sly hade gått och blivit galen. På riktigt. Massor av coola trailers spreds som en löpeld över internet. Wow. Nu är den äntligen här. Sylvester Stallone tar action till en helt ny nivå med alla de gamla hjältarna i samma film. Wow. Dolph Lundgren, Jet Li, Jason Statham, Mickey Rourke, Eric Roberts och Bruce Willis (cameo) Wow!! Att vara Expendable betyder förbrukningsbar. Bortglömd, tappad och förbrukad. Det finns mycket dramaturgi i det. Sylvester Stallone fullständigt skiter i det faktum att han kan visa oss att han ibland är en filmskapare av rang. Han inleder filmen med ett schablonmässigt gisslandrama där afrikanska terrorister har tagit amerikaner till fånga. Jippi. Afrikanerna skjuts i småbitar. Historien tar oss sedan vidare till en bortglömd ö utanför Mexicos kustland. Där härjar en ond diktator och hans ekonomiska skyddsängel som spelas (oväntat?) av Eric Roberts. Sylvester Stallones gäng The Expendables ska döda honom. Jippi. Sylvester Stallone blir kär i en tjej där och han dödar Eric Roberts för hennes skull. Jippi.

Om The Expendables hade ett uns av glimten i ögat. Ett litet halmstrå av självdistans eller ens lite bättre dialog och skådespelarinsatser, skulle filmen på sin höjd, kunna tillhöra genren ”dålig söndagsaction med Steven Seagal i huvudrollen”. Nu blir det bara platt fall. Minns ni sköna rullar som ”Arnolds Commando, Dolphs Red Scorpion eller Stallones egna Cliffhanger? Se alla dem istället. The Expendables är action av årgång 1987 på värsta tänkbara sätt. Faktiskt en av årets sämsta. Förlåt. De senaste tio årens sämsta.

Betyg 0/5

Jag minns den australiensiska regissören Phillip Noyce genombrottsfilm "Dead Calm" (Lugnt vatten på svenska) från 1989 och den var/är smått fantastisk. Den var ofta på gränsen till gastkramande och han bevisade för resten av Hollywood eliten att han var ett namn att räkna med i registolen. Det var länge sedan nu. Efter usla filmatiseringen av Helgonet från 1995 som hade en kortisonsvälld Val Kilmer i huvudrollen lade han regijobben på hyllan under de sista åren på 1990-talet. Nu, 15 år senare tar han ytterligare en agent ut på villovägar bland CIA´s högkvarter och där Angelina Jolie, istället för Val Kilmer, får springa röven av sig. "Salt" är en spionthriller där ingenting är särskilt spännande. Vi har sett det förut. Fröken Jolie spelar en agent, förlåt, dubbelagent, förlåt, trippelagent, förlåt, öhh.. dubbeldubbelfyrdubbel agent..? Intrigen är så förutsägbar och förlegad att nackhåren reser sig. I vissa actionscener dundrar det på väldigt bra men långt ifrån storartat och verklighetstroget som tex Bourne trilogin. "Salt" lever knappast upp till hypen den försöker rida på och där Angelinas skådespelartalang (ja, hon besitter faktiskt en sådan) hamnar långt utanför de trovärdiga ramarna. Regissören Phillip Noyce borde flytta tillbaka till Australien och fundera på pensionen.    

Betyg 2/5

Bilder säger mer än 1000 ord. Ibland. I detta fallet säger det väl att Nemo är mer intresserad att lägga vantarna på förra årets charmigaste disneyfilm än att kolla in i kameran. Nåväl, Bolt är lika gemytlig, gullig och varm som gosig filt eller kudde. Så tycker Nemo.

När George A Romero avslutade sin första film om de levande döda 1968 hade han ingen aning om att han skulle sätta en standard inom genren. Med efterföljande mästerverk som Dawn of the dead och Day of the dead var han ett "household name" inom zombierullar. Nu, 42 år senare pissar han på hela franschisen. För 5 år sedan skrev och regisserade han Land of the dead. En starkt samhällskritisk skräckfilm med zombies som var läskigare än någonsin. Han följde upp med Diary of the dead, där han flörtade med filmer som blair witch project och paranormal activity med lyckat resultat. Men nu presenterar han den senaste installationen "Survival of the dead". Ett riktigt bottennapp i hans digra karriär. Inledningen är skrattretande. Eller som frun proklamerande när filmen startat "Är det en skämtfilm?". Jo, man kan tro det. Skådespelarna är usla, fotot, dialogen och regin likaså. Det enda som är en smula upplyftande med "Survival of the dead" är att filmen är inspelad i fina 35mm och de glödande höstlöven gör att man faktiskt längtar till oktober. Till nästa George A Romero film längtar jag inte.
Betyg 1/5


Marinsoldater på zombiejakt. Har vi sett det förut?




Zombie smink alá 1965..?